Amningslängd och pappans stöd

Jag vill skriva ett inlägg om ett ämne kring amning som jag stött på ett flertal gånger i olika sociala medier på nätet. Nämligen amningslängd och pappans stöd. Ibland handlar det om mammor som ammar sina barn längre än normen men ibland handlar det även om mammor som fortfarande har barn under 1 års ålder där pappan har uttryckt sin åsikt kring amningslängden. De åsikter jag är på väg att ta upp här är dem av mer negativ karaktär där pappan uttryckligen sagt att han inte tycker att mamman ska fortsätta amma eller bör avsluta amningen inom en snar framtid. Detta gör de flesta mammor ganska osäkra på sig själva och om inte osäkra så finner dem det jobbigt att ständigt höra kritik kring ett av deras val i sitt föräldraskap. För det är onekligen kritik och en översittarteknik att sätta sig ner med en människa och berätta när de bör avsluta sin amning med barnet i fråga. Det motargument som ofta kommer upp då är ”Men är det inte pappans barn också då?”. Ja, självklart är barnet lika mycket pappans barn som mammans men hur kommer det sig att pappans roll hotas av amningen? Varför skulle inte barnet och mammans amningsrelation kunna samexistera med pappans utan att pappans roll hamnar i en existentiell kris?

Vi människor har allt som oftast en anledning till våra reaktioner och handlingar i livet. Det ligger oftast ett bakomliggande behov och i detta fall även hos pappan. Den mer ytliga förklaringen som dyker upp är att pappan vill kunna hjälpa till att natta barnet, att barnet skulle sova bättre om natten eller att barnet skulle bli mindre ”mammigt” vid en avslutad amning. Genom att lyssna mer ingående på dessa tre argument kan man ana att det helt korrekt handlar om pappor som inte riktigt hittat sin plats i sitt föräldraskap eller sin relation med barnet. De bär på en egen osäkerhet och ett behov av att vara behövda av barnet i samma utsträckning som mamman. Kanske känner de sig förbisedda också? Det är svårt att säga exakt hur en pappa kan tänkas känna och det är högst individuellt också men om man själv sätter sig in i situationen som människa kanske man kan förstå pappans perspektiv lite lättare. Tänk dig själv att du hela tiden bär på känslan att du kommer i andra hand. Att aldrig vara förstahandsvalet eller för den delen bli bortvald av någon du älskar så högt. Det gör ont och det kan få vilken människa som helst att känna sig sårad, ledsen och osäker på sin roll som förälder.

Ger däremot detta pappan rätten att be sin partner att avsluta sitt och barnets amningsrelation? Inte under några omständigheter. Alla bör vi ta ansvar för våra egna känslor och mående och inte låta dem trampa över på dem vi älskar mest. Även om det är lättare sagt än gjort. Att be din partner att avsluta sin amning med barnet är inte att se till vare sig barnets bästa eller sin partners bästa. Det kommer inte få dig att känna dig som en bättre pappa. Det enda det resulterar i är att man lägger över sina känslor av osäkerhet på sin partner och i värsta fall skapar ett ofrivilligt amningsavslut på grund av något som kort och gott kan liknas med svartsjuka. Gläds istället över den amningsrelation din partner och barnet har och se vad det tillför dem att ha kvar den relationen tills de själva är redo att avsluta den. För i slutet av dagen är det ingen, ingen, annan än mamma och barn som ska få bestämma när amningsrelationen ska få ett avslut.

När det kommer till behovet att känna sig behövd som pappa är mitt bästa tips att var närvarande i ditt föräldraskap. Sträck alltid ut din hand och finns alltid där nära till hands för barnet. Skapa stunder, timmar eller dagar (beroende på barnets ålder) där du och ditt/dina barn umgås med bara dig. Tid för att ge näring till er relation. Vill du ändå hemskt gärna hjälpa till med saker mamman oftast hanterar genom amningen som t.ex. nattningen? Prova er fram vad barnet kan tänka sig att ha för nya läggningsrutiner där du får en större roll som pappa. Vad skulle hända om du sjöng och dansade långsamt runt med barnet tills det somnat? Eller om du satte barnet i en sjal/sele med musik du tycker om i bakgrunden samtidigt som du vaggar runt barnet? Eller prova att ligga tillsammans i sängen och du sjunger/stryker barnet till sömns? Man behöver inte vara delaktig vid självaste nattningen heller utan mamman kan amma barnet till sömns och man själv som pappa kan hjälpa barnet att borsta tänderna och läsa någon mysig bok tillsammans innan mamman tar över. På så vis får båda sin stund med barnet men på sitt egna vis. Det är något som är viktigt att inte glömma att man som föräldrar är väldigt olika och att man får hitta sitt sätt att umgås med barnet i relationen. Sitt sätt hittar man bara genom att spendera mycket tid med sitt barn och prova sig fram till vad som funkar för just er.

Jag vill samtidigt i detta inlägg skriva några ord till alla mammor där ute som ammar bortom normen och säga att ni gör rätt i att lyssna på er magkänsla och ni har åtminstone mitt innerliga stöd och så många andra föräldrars stöd där ute ska ni veta. Det är absolut inget fel i att amma vidare när alla andra slutar amma runt omkring en eller när folk börjar tycka och tänka alldeles för mycket och uttrycker sina åsikter öppet. När det känns som tyngst vill jag påminna dig om att du är inte ensam i ditt val, vi är många fler där ute som kommit fram till precis samma sak som du. Långtidsamning är den rätta vägen för oss och våra barn.

—————————————————————————————————————————————–
Jag har tidigare även skrivit om flaskmatning, amning och pappan: http://destinationlivet.com/foraldraskap/amning-i-jamstalldhetens-namn-om-pappan-och-anknytning/

Lämna gärna en kommentar!