Du är inte ansvarig för andras lycka – om balans i familjen

Jag har funderat en hel del den senaste veckan på det här med balansen mellan aktivitet, vila och umgänge. Jag har ställt mig frågorna kring hur ofta ska man träffa andra människor? Vad behöver barnen? Hur kan jag ge dem det dem behöver? Man hamnar i träsket över vad som är ”normalt” och i slutändan verkar ingen annan kunna ge svaret vad ett barn behöver och hur mycket heller. Hela grejen med unschooling är ju att inte generalisera och så går tankarna ändå ditåt i slutändan. Det sitter så inpräntat och man är så präglad av att jämföra sig med andra, som någon slags måttstock för att veta att man inte avviker för mycket ur den gruppen man identifierar sig med. Det fick mig också att tänka på i slutändan vems krav är det jag försöker tillfredsställa? Och vem kom egentligen på kraven från första början? Varför är dem viktiga om dem ens är det?

Efter ett samtal med en bekant fick jag också några nya infallsvinklar och kom fram till i slutändan, att om barnen har vissa behov kommer dem att uttrycka dessa. Det är sällan barnen är tysta när det gäller sina behov här hemma. Ibland känner man sig t.o.m. mer som en betjänt än som en medmänniska. Och om då barnen är så himla bra på att uttrycka vad dem behöver varför ska jag då applicera in även de behov jag tänker att de bör ha eller behov som omgivning/samhället talar om för oss existerar? Det här handlar mycket om att ha tillit. Något man behöver ha mycket av när man unschoolar. Man behöver ha stor tillit till att ens barn bäst själv kan uttrycka vad de behöver och vill ha mer/mindre av i sina liv.

Jag kan erkänna att det är otroligt svårt att släppa den kontrollen att man själv borde och ska veta allt. Det grundar sig nog på att jag som förälder har det yttersta ansvaret och tyngden av det ansvaret kan lätt göra en högmodig utan att man ens lägger märke till det. Då är jag ändå en person som ser mig själv som väldigt ödmjuk, men för att vara helt ärlig så tillhör det inte ovanligheterna att vi som föräldrar är lite högmodiga när det gäller våra barn. Eller att vi åtminstone spelar högmodiga. Jag är så mån att mina barn ska ha det allra bästa, som dem allra flesta föräldrar, att jag ibland glömmer bort att jag kan inte veta vilka behov en annan människa har. Det skulle vara ett orimligt krav att sätta på mig själv att jag ska vara ansvarig för mina barns lycka och ständigt veta vad deras behov är om de inte uttryckt dessa. Det kan ju inte vara mitt ansvar att jag ska göra någon annan lycklig? Mitt ansvar ligger snarare i att vägleda dem och stötta dem i vad som gör dem lyckliga och som får dem att må bra så att dem själva hittar dit. Men det handlar inte om att ge, ge, ge och ge hela tiden. För visst ligger det en sanning i att jag inte vet vad som gör andra lyckliga eller att det ens är mitt ansvar att veta och skapa den lyckan för dem. Däremot är det mitt ansvar att veta vad som gör mig själv lycklig och göra detta till en del av mitt liv i den mån jag önskar.

Var vill jag komma med detta? Jo, att hitta en balans mellan aktivitet, vila och umgänge är svårt då en familj består av flera individer och på så vis behöver man även samsas om olika viljor och behov. Det går inte att jämföra sig med hur andra gör eller säga att ”det här är behoven som existerar i barnfamiljer” utan man får ta och söka svaren inom sig själv och tillsammans med sin familj. Du vet, ”Med hjärtat som kompass” som jag brukar säga. Det är inte heller att förglömma att behov och vad som får oss att må bra är inte konstant, det förändras över tid och bör ses över allt eftersom. Ett sätt som varit rätt förut kan sluta fungera och behöva bytas ut allteftersom behoven ändras.

Det går inte heller att alltid sätta sina barns behov först. Om du själv håller på att drunkna så har inte dina barn en fungerande och välmående förälder och det påverkar dem i sin tur negativt. Precis tvärtom än vad vi försökte göra, ge våra barn det allra bästa, har man lyckats uppnå motsatsen genom att man glömt bort sig själv i det hela. I en familj är varje enskild enhet den består av lika viktig, oss föräldrar inkluderade, för att den ska vara fungerande. Det betyder att vad du behöver som vuxen också behöver räknas in. Att om du en dag känner att idag behövs en dag av vila, trots att barnen kanske uttrycker andra önskemål för dagen, så är det inte alltid för barnens bästa att köra över sina egna behov till gagn för deras. Det valet gör dig inte till en stark eller bättre förälder. Välj istället att vara modig och sårbar genom att visa att du också har behov och bli ett levande exempel för dina barn att det är viktigt att sätta gränser för sig själv och ta hand om sina behov, inte bara andras. För om du inte lär dem det vem ska då lära dem? Barn gör inte som vi säger, dem gör som vi gör. Ha det på minnet nästa gång du inte tycker dina egna behov är lika viktiga att sätta i första rum som dina barns. Vi vill alla vårt barns bästa och ibland är vårt barns bästa att ta hand om sig själv.

Så hur ska man göra i slutändan då? Ha hjärtat som kompass, prata öppet och ärligt med varandra (barn som vuxna sinsemellan) och känner sig någon ur balans se vad ni tillsammans kan göra för att lyfta upp dennes behov utan att det för den delen kör över alla andras. Ingen sa någonsin att det var enkelt, däremot så försöker jag påminna både mig själv och andra föräldrar där ute att vi bär inte ansvaret för andras lycka, inte ens våra barns. Ett sådant ansvar på våra axlar blir inte annat än oumbärligt och gör oss inte till bättre föräldrar eller medmänniskor.

(Visited 20 times, 1 visits today)

Lämna gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.