Min andra hemförlossning i vatten

Jag låg i soffan och tittade på en av våra spännande fantasyserier tillsammans med RT. Klockan är strax efter 22:00 på kvällen, den 30:e mars, då vi hör hur ett barn låter ifrån lekrummet och hur ett handtag sakta dras ner. RT skyndar sig till dörren, lyfter upp i famnen och går in för att lägga sig med barnen i våningssängen igen. Lite gos och sång brukar göra susen när en av barnen vaknar upp undrandes var mamma och pappa är. Själv ligger jag kvar och känner hur de sakta sipprar till mellan benen. Jag känner igen känslan från när första barnet låg i magen och förlossningen startade med vattenavgång. Denna gången är det lite mer subtilt däremot men jag reser mig upp för att gå på toaletten och kolla efter. Det sipprar till lite mer medan jag går och väl på toaletten så möts jag av den välbekanta doften av havsvatten. Jag duschar av mig, byter om till rena och torra kläder och tar på mig en binda. När jag är nästan klar kommer RT ut efter att ha fått barnen att somna om igen. Jag berättar att jag tror att vattnet har gått men att jag är lite osäker. Han är glad i hågen och uttrycker hur roligt det ska bli. Jag dämpar av glädjen lite med att det är jag som ska möta smärtan. Jag känner hur det pirrar i hela kroppen.

Jag är lite orolig hur smärtan kommer arta sig denna gång då vattnet gått först igen, precis som vid min första förlossning. Med första barnet var smärtan så himla stark och intensiv, tankarna hade redan under graviditeten kretsat kring att det delvis kunde bero på att värkarna blir mer intensiva när det inte finns fostervatten i samma mängd under värkarbetet, då vattnet fungerar som en dämpande kudde mot livmodertappen. Med andra barnet startade det med lätta värkar och smög sig på med insikten hur nära förlossningen jag var. Den här gången var allt annorlunda och jag kände inte riktigt att jag kunde lita på att den där bebisen skulle titta ut. Jag hade ju redan blivit lurad så många gånger innan. Tänk om det inte ens var vattnet som gått? Man har ju hört flertalet gånger om de där ”rikliga flytningarna”.

Efter en del funderande och pratande satte vi oss ner för att fortsätta titta vidare på Netflix. Inga värkar hade dragit igång än så länge. Där jag låg och tittade samtidigt som jag fick en skön fotmassage av RT kunde jag känna, ganska sporadiskt och svagt, en antydan om ett värkarbete som var på gång. Runt 23:30 bestämmer vi oss för att lägga oss och sova. Jag vill passa på att få så mycket sömn som möjligt innan värkarna drar igång på riktigt. Lite orolig över att jag kommer vakna på morgonen och ingenting hänt överhuvudtaget. Ett så kallat falskt alarm bara. Strax efter att vattnet gått passade jag även på att skicka iväg ett sms till barnmorskorna om misstänkt vattenavgång utan värkarbete. Innan vi lägger oss för natten så får jag ett litet svar tillbaks. Det känns skönt att veta att dem meddelats att det snart kan vara dags.

Sömnen som följer fram till 01:30 ungefär är inte av bästa sort men den ger lite vila i alla fall. Jag vaknar upp emellanåt av att värkarna kommer och går. Efter ett tag börjar det göra för ont för att ligga ner i sängen och hantera värkarna så jag smyger mig upp från barnen och RT i den stora sängen och sätter mig i gungstolen i barnens lekrum. Sitter lite med mobilen mellan värkarna och provar att klocka värkarna. De kommer med ungefär 3-6 minuters mellanrum och de flesta är mellan 30 s – 1 min långa. Jag klarar av att hantera värkarna bra än så länge och det gör inte jätteont men dem tar i med styrka när de kommer. Någonstans här blir ett toabesök välbehövligt för som vanligt så sköter kroppen det alldeles utmärkt själv med sin laxerande effekt på magen inför kommande krystningsarbete.

Efter ett tag prövar jag att sätta mig på pilatesbollen istället för jag minns hur skönt jag tyckte det var att guppa på den under andra förlossningen. Den här gången känns det inte alls bra däremot, det trycker så himla hårt neråt att jag väljer att sätta mig i gungstolen igen. Det var lättare att ta värkarna sittandes i den. Nu börjar värkarna kännas ganska intensivt och klockan har redan hunnit passera 03:30 på natten. Jag väcker RT för nu känner jag att jag vill ner i det varma vattnet istället och ha lite sällskap. RT kommer upp och jag har under tiden fixat i ordning med småljus i hela badrummet och fyllt badkaret med vatten. Det är riktigt skönt att glida ner där och trevligt med sällskap mellan värkarna. När värkarna kommer så stöttar RT genom att påminna att bli ”tung” i kroppen. Det funkar bra och värkarna går att hantera även om dem nu börjar bli intensivare trots det varma vattnet. Dem är mer regelbundna vid det här laget och kommer med 3-4 minuters mellanrum och varar runt 1 minut när klockan är ca 04:30.

Jag börjar känna att det börjar bli så där intensivt jobbigt nu när värkarna väl kommer och det börjar göra riktigt ont. Pauserna mellan värkarna är verkligen guld och så otroligt skönt att bara få andas och vila. 04:40 vill jag att RT ringer barnmorskorna och det blir min fokus att barnmorskorna kommer snart. Det ger fokus på en tidpunkt som är mer greppbar än när självaste förlossningen är klar. När klockan är ca 05:40 ber jag RT ringa barnmorskorna igen för jag undrar om dem inte kommer snart. Smärtan börjar bli svår att hantera nu och jag börjar ljuda mer och mer under värkarna. Sakta men säkert börjar även krystvärkarna dra igång. Barnmorskorna svarar att de är på väg men p.g.a. av dimma och saltbil framför sig en stor del av vägen så har det tagit tid.

Vid det här laget har Humlan varit vid sidan av badkarskanten i ca 50 minuter. Hon börjar bli lite orolig när jag ljuder högre och jag kan tänka mig att allt känns ganska märkligt och nytt för henne. Hon tycker jag ska komma upp ur badkaret i tron om att mamma kommer sluta låta emellanåt då. Själv har jag full fokus på värkarna när dem kommer och stänger ute omgivningen helt och hållet. I nacken har jag en uppblåsbar nackkudde som håller huvudet flytande och öronen under vattnet vilket gör det ännu lättare att fokusera då vattnet dämpar av de andra ljuden. Det hjälper mig även att slappna av i nacken och flyta med kroppen under värkarna. Ibland väljer jag att byta till en mer upprätt och sittande ställning i badkaret men vid det här laget är värkarna så starka att jag föredrar att ligga ner. Vid 05:45 kommer även Nyckelpigan ut och står där och tittar. Han pratar på som den lilla pratkvarn han är. Haha! Men jag är helt inne i mitt så omgivningen är som borta under värkarna. Mellan värkarna ber jag om allt möjligt som vatten, tömma ut lite vatten ur badkaret, fylla på med lite nytt varmare vatten, öppna fönstret lite osv. RT är snabb med att ge det jag behöver och ha barnen däremellan genom att hålla, prata, bära m.m. RT har verkligen fullt upp och hen gör verkligen ett kämpejobb precis som jag fast på ett helt annat vis.

06:00 kommer äntligen barnmorskorna och när de stiger in genom dörren i hallen så står huvudet vid slidöppningen. Trycket och krystvärkarna är mycket intensivare och smärtsammare än jag minns dem och nu längtar jag efter att bebisen ska komma ut. Fokuserar på att det inte är långt kvar nu och låter pauserna mellan värkarna få vara fastän det gör ont att bara låta huvudet stå. När huvudet är ute så blir det en ganska lång paus till nästa värk och det är ingen fara tills bebisen får för sig att börja sprattla med benen vilket är minst sagt obehagligt för mig. Jag ber bebisen sluta och efter vad som känns som en evighet börjar nästa värk och jag kan trycka på en sista gång. RT tar emot efter att jag några minuter tidigare säger att nu får hen ta emot för nu kommer bebisen snart. RT har stått redo och hjälper till att lyfta upp det lilla livet som skriker till redan uppe i luften innan hen kommer till min varma famn. Klockan slår 06:10.

Så go, så liten och så älskad från första stund och helt magiskt att just precis har ett helt nytt liv fötts till denna värld och gjort sin röst hörd för allra första gången.

Lämna gärna en kommentar!