Min hemmaförlossning

Då kommer den äntligen min andra berättelse, om lillasyster som föddes hemma den 17 juli 2014. Jag skrev detta inom ett par månader efter lillasysters födsel, i etapper. Trevlig läsning!

Det var en sådan där varm dag som bara sommaren 2014 hade lyckats erbjuda oss. En sommar utan dess like med medelhavsvärme. Klockan var strax innan 17:00 på eftermiddagen och vi var på väg med packning, barn och vagn ner till stranden. En lätt bris fläktade mig i ansiktet. Det lätta klänningstyget gav vika för brisen och rörde sig lätt mot mina bara ben. Vägen ner till stranden var tung för kroppen som vid det här laget hade blivit ganska otymplig av min putande mage som bar på ett liv. Ibland fick jag stanna till lite då magen spände sig och blev hård. Stannade vi bara upp emellanåt lugnade sig magen lite och slappnade av igen. Väl framme bytte vi om och rörde oss mot strandkanten med dem skönt värmande kvällssolens strålar lekandes på vår hud. Tårna nuddade vattenbrynet och små rysningar for genom kroppen. Kanske var det på grund av kroppens chockerade reaktion på kylan eller välbehaget av svalkan. Förmodligen var det lite av varje.

Vi badade nöjt och busade tillsammans, alla tre. Jag, maken och sonen. Under denna tid så kände jag inte sammandragningarna på samma vis utan mer sporadiskt och diffust. Det lustiga var att vi satt och läste tillsammans i en bok om att få syskon. Då helt oanades att innan klockan slog tolv skulle vår familj vara en familjemedlem rikare. När klockan närmade sig 19:30 drog vi oss hemåt i långsam takt. Nöden har ingen lag så jag fick stanna i några buskar för det ändamålet innan vi kunde fortsätta vår promenad hemåt i kvällssolen. Kvällen var fantastiskt fin och det var varmt och skönt i luften trots att solen började göra sin sorti för denna dag. Jag och maken pratade om allt mellan himmel och jord på vägen hem medan sonen åt en frukt i vagnen. Nu hade sammandragningarna börjat komma tillbaks och denna gång mer frekvent. Jag hade nog på känn att något var annorlunda denna kväll men vågade inte riktigt lita på den känslan. Ville undvika besvikelsen om det inte var en förlossning på gång.

Runt 20:00 snåret var vi hemma och jag själv satte mig i gungstolen i sonens rum. Det var i sonens lekrum vi hade tänkt sätta upp födelsepoolen som jag planerade att föda i. Vi hade till och med fixat upp två mysiga hyllor på väggen med lite levande ljus och en blomma. Jag hade även planer att sätta upp inspirerande födelsebilder på väggen men hade inte kommit till skott med det än. Förlossningsmusik, pilatesboll och rebozo var åtminstone redo vilket drällde runt någonstans i vår rymliga trea. Medan jag satt i gungstolen fixade maken med kvällsbestyren och la sonen för natten. Jag själv andades igenom de allt tätare sammandragningarna, än ville jag inte klassa dem som smärtsamma. Jag gungade på i min gungstol och skrev lite på mobilen samtidigt.

Strax efter 21:00 kikade maken in i rummet efter att ha lagt sonen för att sova. Då var sammandragningarna ganska täta och jag själv uppskattade till runt 5-6 minuter emellan. Jag tyckte det var bäst att skriva ett sms till barnmorskorna att jag hade sammandragningar men att jag inte visste om det var på riktigt än. Vi skulle höra av oss lite senare kring hur det artade sig. Om det var förlossning på gång så sammanföll det väl med barnmorskornas scheman då det var ett datum jag visste att de hade möjlighet att närvara. Maken hade riggat upp datorerna i vardagsrummet medan jag suttit i gungstolen och skickat sms till barnmorskorna. Jag förflyttade mig till soffan och tittade lite på dataskärmen, hade lite sms samtal fram och tillbaks med fotografen som inte kunde delta på det infallna datumet och mycket mer än så blev det inte. Jag gjorde några tappra försök att spela men värkarna började ta allt mer fokus från mig så jag gav upp den idén. Lite smått besviken då jag hade sätt fram emot att sitta i där i lugnas ro och spela. Inte visste jag då att jag skulle få mitt livs största upplevelse inom bara några timmar som skulle slå vilken spelkväll som helst med råge. Strax innan 22:00 bad jag maken ringa barnmorskorna och berätta att det var på gång på riktigt. De svarade däremot inte vid tillfället. Lite senare kom vi i kontakt med varandra och maken berättade att värkarna var regelbundna men att vi inte hade klockat värkarna. Jag ville inte att de skulle komma än, det kändes alldeles för tidigt och värkarna gick att hantera fint.

Värkarna blev allteftersom starkare och jag flyttade över till pilatesbollen och guppade upp och ner, fram och tillbaka medan jag höll i glasbordet för att hålla balansen. Det var skönare att guppa och nu tog värkarna all min koncentration så mina tappra försök att klocka värkarna gick inget vidare. Jag bad maken att klocka värkarna istället och vi kom fram till att de nu kom med 3 minuters mellanrum. Det går fort framåt känner jag och det börjar bli intensivare värkar nu även om de fortfarande är hanterbara. Maken går och hämtar värmedynan som jag ber om. Jag håller den hårt mot min mage samtidigt som jag fortsätter guppa på pilatesbollen. Mellan värkarna ber jag maken ringa upp barnmorskorna igen och säga att de ska börja ta sig hem till oss. Det tar nämligen en stund för dem att köra till oss och mobilisera sig. Barnmorskorna svarar inte just då, kl. 22:45.

Medan vi väntar på att barnmorskorna ska höra av sig springer maken runt och försöker få upp poolen. Jag själv sitter kvar vid pilatesbollen men jag förstår någonstans i mitt stilla sinne att den där poolen lär vi inte få upp men säger inget vid tillfället. Jag ber maken tappa upp badkaret för mig istället för nu vill jag ner i vatten och värme. Jag har redan maxat värmen på värmedynan vi har (som är elektrisk).

Vid det här laget tar jag mig upp från pilatesbollen och tar några steg mot badrummet för att ta mig till toaletten. Jag får stanna på vägen, lutandes mot dörrkarmen, och hantera en värk. Värken intensifieras av att jag står upp men efter en stund är även den över. Mellan nästa värk tar jag mig den sista biten till badrummet. Jag sätter mig på toa och lägligt nog har naturen ordnat med sitt egna laxeringsmedel så jag sitter där ett tag. Hanterar värkarna emellan. Lite lustigt känns det där jag sitter men att faktiskt ha något att koncentrera mig på förutom värkarna är skönt plus att jag får trycka på under självaste värkarna utan att det har någonting med krystningsfasen i sig att göra. Värkarna blir allt intensivare och jag känner inte för att sitta på toaletten längre. Badkaret verkar fyllt men det är alldeles för varmt så får vänta någon värk till medan maken justerar vattentemperaturen. Äntligen bra! Jag glider ner i vattnet och värmen omfamnar mig. Värkarna blir mer hanterliga igen trots att de är lika starka fortfarande så lindrar värmen, tar bort udden av smärtan. Vattnet hjälper mig även att slappna av i hela kroppen.

Barnmorskorna ringer upp igen, 20 minuter efter makens samtalsförsök. De gör sig nu redo för att ta sig hit. Bra att de är på väg nu i alla fall tänker jag. När maken kommer in i badrummet för att berätta om samtalet passar jag på att fråga vad han gör för någonting. Han har under tiden varit i någon annan del av lägenheten nämligen. Fixar upp poolen svarar han. Just det, poolen kommer jag på. Jag säger till honom att jag inte tror att det är någon idé. Det finns inte en chans att vi hinner blåsa upp hela poolen och fylla den inom en rimlig tid. Jag har honom hellre närvarande hos mig än fixandes med en pool. Han säger att han bara ska plocka undan lite efter sig i så fall och sedan kommer han.

Värkarna fortsätter att öka på i styrka, längd och frekvens och jag ligger i vattnet och andas igenom varje värk. Jag ligger på mage i vattnet hållandes i badkarskanten och när värkarna kommer flyter jag i vattnet och gungar fram och tillbaka. Tyngdlösheten är underbar. Jag blir själv allt ljudligare och jag försöker använda magen för att ljudet ska komma långt nerifrån. Plötsligt säger det ”Plopp” och det knäpper till. Jag förstår att det är vattnet som gått. Inget som syns badandes i vattnet men det går inte att ta miste på känslan. Direkt efter att vattnet gått känner jag hur det krystar till lite och huvudet förmodligen roterar sig längre ner. Nu ökar smärtan på värkarna upp till en ny nivå och jag börjar få svårt att slappna av. Vilan mellan värkarna är min räddning. När jag är inne i vilan kan jag andas ut, slappna av och bara njuta för en stund av att inte känna. Emellan värken passar jag på att ropa på maken igen och fråga hur det går för honom och för barnmorskorna och säger att mitt vatten gick precis. Lägligt nog ringer barnmorskorna i den stunden, kl. 23:24, och maken berättar att de är på väg. Jag frågar vart de är och de är precis på väg att sätta sig i bilen.

Då värkarna har nått en ny nivå av intensitet sedan vattnet gått har jag svårt att fokusera. Maken är där och jag jämrar mig emellanåt. Jag håller på att tappa greppet när värkarna når sin kulmen. Jag börjar tvivla på om jag kommer klara detta utan någon smärtlindring. Tanken att åka in till sjukhuset flyger förbi i huvudet och jag tänker att om jag inte är öppen 7cm nu så klarar jag inte det här. Jag klarar inte av denna intensitet av smärta om det är jättelångt kvar, flera timmar till. Maken peppar mig att jag kan klara det här när jag säger att jag inte vill mer, att det gör ont. Jag försöker vända tankarna i huvudet. Tänker att jag klarar det varje gång en värk når sin kulmen och fortsätter andas och ljuda känslan min kropp bär på.

Nu far en annan känsla genom kroppen på mig och den aktiva fasen går tydligt över till krystningsfasen. Hela kroppen skälver av styrka när jag följer med i dess strävan att få detta barn bit för bit närmare sin slutdestination. Jag inser att barnmorskorna inte kommer hinna fram när denna känsla väller över mig men det finns inga tvivel i min kropp. Jag tänker inte, jag bara följer med. Vi är starka tillsammans. Jag och mitt barn är i den mest kraftfulla symbios två individer någonsin kan vara just i denna stund. Kroppen skälver av kraften i varje värk som kommer och jag låter mina rop ljuda högre och högre.

Jag ligger vid det här laget på rygg med makens hand under min nacke. När varje värk kommer lutar jag mitt huvud mot hans handflata och flyter med resten av kroppen tyngdlöst i vattnet. Det här hjälper mig något otroligt att till fullo slappna av och följa min kropp. Mellan varje värk blir jag jättevarm och maken får blåsa på mig. Det är viktigt att det blåses alldeles lagom, vare sig för mycket eller för lite. Han säger även uppmuntrande ord emellanåt.

Jag kan verkligen känna hur huvudet rör sig längre och längre ner. Nu står huvudet vid slidöppningen och jag kan känna med handen toppen av ett litet hårigt huvud. Jag fortsätter trycka på vid nästa värk och håller per automatik handen vid mellangården. Det faller sig naturligt att handen hamnar där för att känna och stötta. Jag håller handen mot mitt barns huvud och jag kan känna hur huvudet nästan kröner sig men glider tillbaka lite igen. Det går fort och jag låter inte barnets huvud glida ut helt vid nästa värk, för att undvika bristningar, utan låter det glida tillbaka igen för att vid nästa värk låta hela huvudet glida ut.

Jag har under tiden inte sagt så mycket till maken om vad som händer och det är ungefär vid det här laget han märker att huvudet är där. Då förstår han också att den här bebisen kommer födas fram utan barnmorskorna närvarande. Jag blir lite orolig när jag känner barnets huvud röra till sig under vattnet medan jag inväntar nästa värk. Ett skräckscenario flimrar till i huvudet om att bebisen inte får luft, trots att jag vet att det inte funkar på det sättet, men jag skjuter undan den tanken efter att oroligt ha frågat maken om allt ser bra ut. Jag ber maken ta emot bebisen för vid nästa värk kommer resten av kroppen ut. Han tar emot och ger mig bebisen. Ett skrik hörs omgående och hela jag fylls med lycka. Nu är vår lilla bebis äntligen här! Känslan är otrolig. Så mäktig.

Maken hör hur sonen låter från sovrummet och får gå in och trösta honom. Där ligger jag kvar. Naken i vattnet tillsammans med min lilla bebis jag precis fött av egen kraft. Vattnet har fått en röd nyans nu och jag känner hur det börjar bli lite kallare. Jag har en blöt handduk över bebisen så hen inte ska frysa men nu reser jag mig upp från badkaret som om jag aldrig gjort något annat. Jag tar en torr handduk och virar in bebisen i. Går till skötbordet för att torka av lite först och ta på en liten hatt för att hålla huvudet varmt. Därefter lägger jag mig i soffan på en handduk. Bebisen får ligga på min bröstkorg och jag lägger den torra handduken över oss båda. Fortfarande sammanlänkade av navelsträngen ligger vi där tillsammans. Jag tittar ut genom fönstret och ser den vackra halvmånen lysa in på oss. Nyfiken som jag är kikar jag under handduken för att se om det gömmer sig en snopp eller snippa. Blev det en lillebror eller en lillasyster? Där ser jag en liten snippa. Det blev en liten lillasyster till fina nyblivna storebror.

Maken kikar ut genom dörren och ser mig halvliggandes i soffan. Tittar lite smått förvånat över att jag tagit mig dit men jag bara ler mot honom. Han säger att sonen inte kan somna om och jag säger att det inte gör någonting. Han kan få komma upp och vara med om han vill. Jag berättar även för maken att det blev en lillasyster. Storebror som är i pappas famn tittar osäkert på den nya familjemedlemmen och tycker nog hon låter lite läskigt när hon skriker.

Barnmorskorna ringer från bilen och de får då veta av maken att bebisen är här redan. Klockan 00:45 är de framme hos oss och strax innan 01:00 slaget föder jag ut moderkakan. Livmodern har börjat dra ihop sig av sig själv och moderkakan glider ut med lätthet när jag trycker på lite. Därefter får storebror hjälpa till att klippa navelsträngen.

Jag hade inte kunnat få eller önska mig mer av en förlossning. Det var en fantastisk upplevelse som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

6 thoughts on “Min hemmaförlossning

  1. Så underbart och bra skrivet! Jag är lite oförskämd och antar att jag får dela detta på min fb-sida: blekingedoulan, eftersom du redan godkänt en delning tidigare? 😉

Lämna gärna en kommentar!