Good enough parenting och barnfamiljskaos

En sådan där dag då ingenting blir riktigt som man tänkt sig. Man slår upp ögonen och man slås av ett kaos man i sin sömndruckenhet inte riktigt har hunnit registrera sker än. Vänta lite nu.. vart är jag? Det tar inte lång tid innan hela sängen är fylld av barn som hoppar, barn som skriker högljutt för att någon har gjort dem en oförrätt, barn som drar i täcket för att därunder gömmer sig den varma barmen, med god dryck och snuttig varm tröst. Alla pratar i mun på varandra och jag försöker i min tafatthet tillfredsställa allas behov av att bli sedda och hörda. Nickar till den enas kommentar, svara på den andres fråga och hyssjar en annan för att kunna höra något överhuvudtaget. När jag får chansen flyr jag in i badrummets omfamnande tystnad. Ibland har jag turen att barnen leker förnöjsamt vidare i det som tidigare var en sömnens borg men nu är lekens actionfyllda scen. Ibland så upptäcker dem mina försök att smyga som en ninja, ibland blir det mer som en virvelvind, ut ur sängen. Då är dem där med sina små händer som krafsar, bankar och drar i dörren i hopp om att leken kan få komma in dit mamma försöker uträtta sina behov. Jag menar vem behöver kissa egentligen? Det behovet borde automatiskt tas bort när man får barn men så smart har tyvärr inte naturen utformat oss.

På något konstigt vänster lurade man sig själv kvällen innan genom att lägga upp en plan inför dagen. En plan som på något konstigt vänster inte lyckas med något annat än att skapa tidspress, stress och konflikter både här och var. Varför bemödar man sig ens besväret att göra en plan egentligen? Tre begrepp/ord som helt enkelt inte är kompatibla är plan, barn och passa tider. Den som ens kom på konceptet att kombinera dessa tre begrepp borde brännas på bål. Det låter kanske lagom melodramatiskt kan man tycka. Det är kanske inte så konstigt däremot när man lever bland tre små individer med alla känslor utanpå. Jag menar man är ju inte mer än mänsklig och att hålla masken hela dagarna när alla runtomkring en verkar ha härdsmälta är nog väl mycket begärt av vem som helst. Perfekta och högt uppsatta mål som i slutändan endast får skulden att komma framkrypande som inte är det minsta behjälplig när det är full storm.

En påminnelse om att både du och jag gör vårt yttersta varje dag även om det inte når perfektion eller ens vad som är det rimligaste minimumet för ens egna uppsatta mål. Var öppen, be om ursäkt och visa dig sårbar inför dina barn när du helt enkelt inte räcker till. Du förlåter dem för alla hundratals saker som händer under en dag för att du vet att dem gör sitt allra bästa utifrån situationen dem är i just då. Ingen av oss kan bete oss bättre än vi gör i stunden. Att hamna i affekt är inget som bara drabbar våra barn utan det drabbar även oss vuxna. Den största skillnaden är att vår tröskel är högre och att det kanske tar lite längre tid för oss att hamna där än för barnen. Men när vi väl själva är i affekt så skiljer inte något oss åt längre. Vi tänker inte klart och är alldeles uppe i våra egna känslor för att kunna ta hand om någon annans. Självklart är det vårt yttersta jobb att se till att vi själva inte hamnar där och att undvika eller stoppa situationer så att våra barn hamnar där. Men att ens sätta upp ett mål där det aldrig händer är som ett brev på posten för skuldkänslorna att smyga fram. Ingen behöver perfektion, inte ens dina barn. Du och jag är inte mer än mänskliga som också har vårt bagage att bära och hantera dag ut och dag in plus att vi ska möta både omvärlden och våra barn som i sin tur har sitt bagage.

Vad handlar det här inlägget om egentligen? Det handlar om att ett nära föräldraskap och ett lågaffektivt bemötande är absolut eftersträvansvärt och jag själv tror på att det är rätta sättet att möta både våra barn och varandra i en relation. Däremot blir inte det här förhållningssättet hälsosamt om det äter upp oss inifrån. Om det enda det skapar är så högt uppsatta mål att det enda du kan göra är att känna dig misslyckad och som en usel förälder. Jag lovar dig att strävar du efter något ens i närheten av ett sådant här föräldraskap är du god nog för dina barn. Jag arbetar mycket hellre utifrån konceptet ”good enough parenting” vilket går ut på att så länge man tittar på sitt föräldraskap ur ett utifrånperspektiv och i sin helhet följer dem värderingar och riktlinjer man har så gör det ingenting att man inte alltid gör rätt. Att sätta perfektion som sitt mål kommer inte ge dina barn en bättre förälder, det kommer bara ge dig ett trasigt inre. Se på dig själv och älska dig själv och dina snedsteg så som du ser på och älskar dina barn. När du gör det, kan du äntligen se den enorma skönhet och styrka du bär på. Du duger precis som du är och du är god nog.

Den här texten är lika mycket skriven till alla er fina föräldrar som kämpar er igenom kaoset, när det väl kommer, som till mig själv. Alla behöver vi ibland höra någon annan säga det högt. Kräv inte något av dig själv som du inte skulle kräva av dina barn. Vi beter oss alla utifrån den bästa versionen av oss själva i varje given situation. Det betyder inte att vi alltid beter oss väl men det betyder att vi alltid gör vårt bästa. Beter vi oss inte bättre är det inte för att vi är illvilliga utan för att vi just då helt enkelt inte kan. Förlåt dig själv för dem stunderna och acceptera dem för vad dem är, snedsteg som gör dig mänsklig. Du behöver älska dig själv under dem där stunderna precis som du fortfarande älskar dina barn mitt i deras.

Lämna gärna en kommentar!