Lyckan, lidandet och meningen med livet

De här tankarna är sprungna från en bok jag varmt kan rekommendera, ”När andetagen blir till luft” skriven av Paul Kalanithi. Läs den! Tro mig, du kommer inte ångra dig och du kommer lämna boken bakom dig med många kloka tankar, stora frågor, sorg och glädje.

Vad handlar egentligen livet om? Var är livets mening? När jag var 19 år skrev jag ett litet arbete där jag diskuterade den stora frågan om livets mening. Vid den tidpunkten i mitt liv så var svaret på den frågan att lycka var meningen med livet. Att placera sig själv i ett tillstånd där man känner sig lycklig och att det stället är högst individuellt vart det är. Den ståndpunkten har följt med mig i många år sedan dess men när jag läste Pauls bok så fick jag så otroligt många nya insikter och på sätt och vis vill jag läsa om boken. Det uppstod så många personliga funderingar kring mitt egna liv, stunder som passerat, stunder som ska komma och vad kärnan i en människas existens egentligen ligger. Det är djupa frågor och jag tyckte boken vägledde mig så himla fint i dessa tankar att jag skulle gagnas av att läsa om boken och ha den som stöd i alla funderingar som är långt ifrån färdiga. Blir sådana stora frågor någonsin färdiga är frågan?

Det jag har vunnit genom att läsa boken är en slags acceptans om livets lidande och att jag, precis som alla andra, en dag kommer att möta döden. Tänk om livet inte alls handlar om att undvika lidande egentligen? På något vis tycker jag det känns som en otroligt befriande tanke att livet inte går ut på det. För begreppen står på sätt och vis i dikotomi med varann, lidande och lycka. Om man söker och fyller livet med lycka betyder det samtidigt att lidande är något man undviker och räds att hamna i. Det går emot tanken på att man uppfyller livets mening, om man nu tror på att livets mening är lycka vill säga, och lidande blir ett stadium som är ”fel” att vara i.

Tänk om man bara kan acceptera att livet består av lidande och att det är helt okej, helt normalt för den delen, att lida. Tar man makten ifrån lidandet då? Släpper den greppet om en? Jag tror delvis att den gör det om man bara låter den få vara en del av livet utan att döma ut sig själv och ens liv som dåligt eller fel för det. Det är klart, livet ska inte bestå av bara massa lidande men jag har väl kommit till insikt att livet inte heller handlar om att jaga lycka eller att hela tiden undvika stadiet lidande. Lidande är en lika naturlig del av livet som lyckan är och det är nog tanken att livet ska bestå av ett virrvarr av olika känslolägen utan att behöva rädas att hamna i ett av dem som anses mindre värt.

Det finns mycket tror jag att lära sig även i lidandet och hur det formar oss som människor. Lidande är väl kanske inte ett stadium som är trivsamt att vistas i men om man nu befinner sig i lidandet är det någon idé att fly det? Går det verkligen att fly det faktum att man i stunden är just lidande? Kan man fly lidandet och samtidigt leva på riktigt? Jag menar om man förnekar en så stor del av livet blir man inte på sätt och vis haltandes genom hela livet och att man glömmer bort att bara leva livet utan att vare sig jaga eller undvika ett visst stadium.

För mig blev tanken att lidande är en naturlig del av livet väldigt befriande i alla fall. Det gör att man inte hamnar i tankar som att livet är orättvist även om det såklart är svårt att släppa på den tanken rent känslomässigt. De flesta av oss har nog någon känsla av rättvisa men livet handlar inte om att det ska vara rättvist. Livet handlar väl mer av att göra det bästa av vad man har, sträva efter det man vill och acceptera att saker inte alltid blir som man tänkt sig.

”Lev varje dag som om det vore din sista och planera som om livet vore oändligt.”

 

Lämna gärna en kommentar!