När pusselbitarna inte faller på plats

Jag har, så vitt jag kan minnas, alltid varit en sökare. Många gånger blickat inåt, framåt, bakåt, utåt och varit fascinerad över att lära känna mig själv på djupet. Det har även legat i mitt intresse att studera psykologi och personlig utveckling. Sökandet har ibland gått över till ett sökande med kanske lite för stor fokus utanför mig själv genom efterforskningar, böcker, googlande, överväganden och andras erfarenheter. Jag funkar som så att när jag tar ett beslut så gör jag det med mycket efterforskning i ryggen och det är otroligt givande för mig att ta del av andras upplevelser när jag väl utforskat vidare ett beslut jag funderar på att ta. Det har tagit mig många år av sökande, frustration, tårar, velande och oro att verkligen hitta mig själv i allt brus av intryck, människor, åsikter, fakta och upplevelser. Jag har verkligen fått lära mig att en persons beslut, hur logiskt och fantastiskt det än låter och oavsett hur många belägg det finns runtomkring beslutet inte alltid passar just mig. Det har nog varit den insikten som tagit längst tid för mig att inse. Om jag inte lärt känna mig själv på djupet, provat och försatt mig i olika slags situationer så kan jag inte fullt ut veta vilket beslut som är det bästa, inte ens med alla efterforskningar i världen som stöd.

För jag kan ha en hel låda full med pusselbitar men om jag inte vet om dessa pusselbitar passar just i mitt pussel så är dem i det stora hela ganska värdelösa. Vem vill ha en pusselbit som inte passar till pusslet man har att jobba med? Kanske tar det lite längre tid för vissa än andra att förstå att dem står med pusselbitar till ett helt annat pussel än det dem har framför sig och som dem febrilt försöker få att passa in i sitt egna? Frustration uppstår varför det inte går och kanske lyckas man t.o.m. pussla ihop bitarna med våld, men när du tar ett steg bakåt för att se hur ditt pussel ser ut är det bara en kaotisk bild av ingenting. Inget framstår vettigt och kanske har du t.o.m. lyckats bryta av en pusselbit där du försökt forcera in den. Att se till att man har rätt pusselbitar till pusslet man lägger kan ses som ganska självklart men ibland arbetar vi med förbundna ögon och då inser man ganska snabbt att det inte är så enkelt om man inte ser vad man gör. Om man inte stannar upp för att känna efter och ta sig tiden att fråga sig vem man är, vad man vill och vad man egentligen är på väg så kommer känslan av uppgivenhet och tomhet följa en i livet. En känsla av att något inte står rätt till och kanske bär man på känslan ”Är det här allt?” och ”Är det så här det ska kännas?”. Jag känner mig ganska lyckligt lottad att jag inte behövt uppleva det sistnämnda men för vissa blir det verkligheten. Det kanske låter klyschigt men till dem som har tappat bort sig själva helt är min uppmaning att ta sig tiden att lära känna sig själv och framförallt acceptera den man är. Därefter kan man skapa sig eller bygga om sitt liv utifrån det man nu vet, inte utifrån det andra eller en själv tycker låtit bäst utan någon förankring till ens egna person.

Min egna stora sökan i livet och frågan genom åren har nog varit ”Vad vill du bli när du blir stor?”. En fråga som egentligen är så mångfacetterad och stor att den kan innefatta allt mellan himmel och jord beroende på vem du pratar med. Jag har lyssnat in, tagit val, gjort om, gjort fel, gjort rätt, ångrat mig och sen tillbaks på ruta ett. Den fråga som haft störst fokus hos mig är vad jag har velat studera till och vilket yrke jag velat jobba med. Oj, oj, oj vad jag har plågat mig själv och velat fram och tillbaks i den här frågan! Jag tänkte på allehanda spännande saker man kunde göra, även sätt att tjäna in pengar utanför normen, och ställde mig ofta frågan hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut om det bara ”var”. I allt sökande tappade jag däremot fotfästet om vem jag är. Jag glömde förankra tillbaka den nya informationen jag fick in med min person. Samtidigt gjorde jag en sak som är väldigt lätt att göra, jag övertänkte dem val jag hade och vred på dem ut och in, till den grad att lusten och glädjen till ursprungsfrågan var borta. När jag kom till den punkten fick jag bara lägga allt åt sidan och låta det vila. Ha tillit till att svar och klarhet så småningom skulle infinna sig. Om jag inte övertänkt så mycket hade jag för länge sedan hittat rätt tror jag men samtidigt så hade inte vägen dit sett likadan ut och framförallt hade jag inte känt likadant inför mitt val utan resan jag nu gjort i bagaget. Min inställning och känsla för flytten vi gjorde hade inte varit densamma om jag inte fått ha alla dem där funderingarna och tvivlen genom åren. Jag kan erkänna att det har varit enormt jobbigt och dränerande men det har även gett mig styrkan att nu kunna stå orubbligt fast i mitt beslut om ”Vad jag vill bli när jag blir stor.” Åtminstone yrkesmässigt sätt för svaret på den frågan rymmer så mycket mer för mig.

Tänk dig då att du slutligen efter många år av sökande och frustration slutligen hittar, eller snarare fullt ut välkomnar, den du innerst inne är och gör ett val med alla dess brister och potential. När du äntligen hittat det du vill är det dags för nästa etapp, en tålmodig väntan att rätta stunden och möjligheten i livet ska infinna sig för att kunna göra det till verklighet. För min del är den stunden äntligen kommen. Jag har väntat länge på det och för att vara helt ärlig har det varit värt all väntan. Jag har fått njuta så mycket av livet med mina barn under tiden, vilket har varit en annan dröm och mål i sig och något som jag aldrig vill sluta upp med för den delen! Men nu.. nu ska jag officiellt bli sjuksköterskestudent till hösten för att nå en annan stor dröm av mina, att en dag bli barnmorska. Jag har blivit antagen!

Kommer allt från och med nu vara en dans på rosor? Nä, mest troligt inte. Livet funkar inte så. Det som gör livet fullständigt vackert är just dess ofullkomlighet, dess kontraster, det mjuka och det hårda, det fina och det fula. Tvivel och osäkerhet lämnar en aldrig helt och man blir prövad många gånger längs med vägen. Då gäller det att inte glömma varför man gör något och vad det kommer att leda till. Att påminna sig själv att valet man gör sjunger samma melodi som ens kropp och om man bara låter dem tillsammans få dansa tango kommer det att bli en dansuppvisning av sällan skådad karaktär, i fullständig symbios.

Har du hjärtat med dig i ditt beslut. Låt tvivlen komma och gå men våga ta chansen ändå!

(Visited 92 times, 1 visits today)

Lämna gärna en kommentar!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.