Om att följa sitt hjärta

Sedan jag skrev det där inlägget om vart man är på väg i livet för 2 veckor sedan har jag själv funderat väldigt mycket på vilket sätt jag är på väg mot det liv jag vill leva och dem målen jag har i livet. Hur långt ur kurs har jag hunnit komma? För det är tyvärr så att jag har lyckats hamna ur kurs på många punkter även om jag självklart tagit några steg närmare inom andra. För mig är nog kategorin resande och miljö så otroligt viktig att när jag inte får chans att verkligen prioritera eller aktivt jobba med den kategorin, för att komma närmare det jag önskar inom detta område, så leder det till mycket frustration inom mig själv. Jag får känslan av att ”vara fast” och inte ”komma framåt” trots att jag kommer framåt i andra punkter i mitt liv. Jag lämnas ibland med känslan att jag inte gör tillräckligt mycket för att komma framåt och på så vis känner jag mig inte progressiv. Allting beror självklart ur vilket ljus man väljer att vinkla saker och ting och jag jobbar med att försöka vinkla de så att jag även ser allt jag gör/gjort men samtidigt lämna utrymme för förbättring inom det som känns frustrerande.

Jag råkade slinka in på Underbara Claras blogg tidigare idag då jag sökte på google om att resa och hur man tar sig till en sådan livsstil. Där hittade jag ett inlägg där Clara förklarade att hon drömde om att bo utomlands under en period och planerade även att göra detta längre fram. Det som var intressant att läsa vidare var kommentarerna hon hade fått. Jag läste inte igenom alla men fastnade för de kommentarer av människor som kände att man ”hela tiden måste någonstans”. Tanken att hela tiden behöva utvecklas, följa stora drömmar osv. kändes övermäktig och dem tyckte det var jobbigare snarare än motiverande. Att människor inte kunde nöja sig med det dem hade och att det dem redan hade var bra också.

Jag tycker det är intressant hur vissa människor reagerar på inspirerande inlägg med att själva känna sig stressade eller dåliga för att de inte ”skjuter lika högt”. Jag menar det är ju inte vad det handlar om. Det handlar om att kunna glädjas i att någon annan har vågat ta ett steg närmare sina drömmar utan att behöva blanda in hur omöjligt och ”svårt” allt känns för en själv. Vi har alla olika förutsättningar och jag kan också ibland känna mig bitter över att jag inte har vissa privilegier i mitt liv i form av kontakter t.ex. eller att jag redan har en väl etablerad verksamhet att luta min axel mot (oavsett hur mycket man jobbat för att nå dit underlättar det enormt att den redan finns där när drömmarna kommer). Jag behöver ju lära mig att balansera drömmarna jag har med att samtidigt skapa ett liv som kan ta mig närmare det liv jag vill leva, inkluderat allt hårt och ibland tråkigare arbete för att nå dit. Det hade kunnat vara värre vilket jag också är väldigt glad över att det inte är. Jag är glad att jag inte redan satsat på fel saker i livet (fullt ut) utan att jag har möjlighet att välja när jag börjat bena ut lite mer av vem jag är. Det är få som vet vem dem är och vad dem vill när dem är 19-20 år då många väljer en utbildning att satsa på. Många hamnar i heltidsjobb och fast anställning och ha svårt att förmå sig ta sig ur det för drömmar att resa eller flytta utomlands istället.

Jag vill även belysa att vi alla har olika drömmar. Jag läste även om de som kände att för dem var drömmen att ha den fasta anställningen, villan och barnen och det är självklart lika fint det! Den ena drömmen är inte finare eller mer värd än någon annan. Det viktigaste är att man är sann mot sig själv och verkligen gör det man innerst inne drömmer om och inte ”nöjer sig”. För jag tror helt ärligt att ingen egentligen mår bra i långa loppet av att nöja sig, de allra flesta människor mår bra av att utvecklas framåt och ord som ”nöja sig” innebär sällan utmaningar för individen utan snarare att man tagit det säkra före det osäkra oavsett vad ens hjärta har ropat under tiden. Jag tror de allra flesta människor är bättre att stänga ner det hjärtat försöker säga dem än att lyssna och följa det utan att förlöjliga sig själva och drömmarna de bär på. För vilka drömmar är egentligen barnsliga eller dåliga? Så länge det är drömmar som känns rätt ända in i maggropen så spelar inte resten någon roll.

Alla drömmar är fina på sitt sätt oavsett om det handlar om att bo ensam i en liten timmerstuga i nordligaste Sverige tittandes på norrskenet, bo i New Yorks storstadspuls jobbandes som modell eller skala av ens egna ägodelar för mer tid med familjen och en livstid av mer frihet. Att ha drömmar kan ibland handla om saker som för en själv är stora men som inte kräver att man flyttar till andra sidan jordklotet eller omskolar sig för den delen. Det kan handla om att få den där befordran, skriva boken man så länge velat, gå ner i arbetstid eller att börja träna regelbundet. Livet kan bestå av både små och stora, mål som drömmar, men ändå kännas lika tillfredställande för vardera part. Det handlar inte om vilka drömmarna är, det handlar om att verkligen lyssna inåt och låta dem ta plats så man inte en dag bittert behöver ångra sig.

Jag tycker det är lite intressant hur dem här inläggen, när jag skriver dem, får eget liv på något vis. När jag har tänkt skriva en sak så utvecklar det sig helt plötsligt till något annat. Utveckling åh, det är nog en av de vackraste orden jag vet om!

Lämna gärna en kommentar!