Våra lärdomar och hur dem påverkar våra framtidsplaner

Jag känner mig alldeles till bristningsgränsen fylld av lärdomar och insikter att skriva om, berätta och dela med mig av. Hela jag vill bara få skriva av mig dem och nu är det en första chans att äntligen få göra det. Fortsätta mina tankar kring hur dem upplevelserna vi faktiskt hade i Spanien och den första tiden efter att ha kommit tillbaka till Sverige har varit explosionsartad i vårt sätt att se på oss själva, vår omgivning och vår framtid.

Det finns ingen tvekan i att det är hemskolning vi vill erbjuda våra barn och det har inte på något vis blivit bekräftat för oss att vi är på fel väg där. Vi har däremot lärt oss att det är inte enkelt att välja att bo kollektivt med andra människor om man är främmande för varann och inte levt/känt varandra tidigare. Det påverkar otroligt mycket hur bekväm man är med varann och hur väl man förstår varann i de olika sätten att kommunicera och uttrycka sig på. Efter en tids vänskap så infinner sig en viss bekvämlighet och jag tror att det är lättare med övergången från vänskap till att bo tillsammans. Sedan är det aldrig enkelt att bara bo tillsammans många människor under ett och samma tak utan det kräver såklart en del jobb oavsett hur väl/lite man känner varann.

För egen del har vi i slutändan valt bort att bo kollektivt tillsammans med familjen som vi besökte i Spanien. Inte för att vi inte tyckte mycket om dem eller att vi inte hade roligt utan för att vi var alldeles för osynkade med varann i både rutiner, livsrytm, dygnsrytm, vanor och energinivåer. Vi har mycket gemensamma visioner och många liknande värderingar men för att få en fungerande vardag tillsammans som känns meningsfull och fylld av gemenskap/samarbete så behöver det andra också stämma överens. Det var något jag själv inte ens tänkt på! Att vardagsrytmerna kan se så pass olika ut och att avståndet helt enkelt är lite för långt åt två extremer att de inte riktigt kan mötas utan att det blir på bekostnad av någons välmående och inre balans.

Vi kan fortfarande tänka oss att bo i någon slags gemenskap med andra människor men med vetskapen av att vi har behovet till vårt egna krypin också. Jag som högkänslig behöver nog extra mycket tid för att vila ifrån just mänskliga intryck och alla de känslor som vibrerar i ett rum fyllt av människor. Kollektivtanken var något vi aldrig provat innan och jag fick verkligen se den sidan av mig själv jag inte hade någon aning om att jag hade. Jag trodde inte att jag skulle bli så pass emotionellt tömd på energi när det var samma människor man träffade dagligen men det påverkade mig starkt. Det är ganska fascinerade att man kan fortsätta lära sig saker om sig själv som känns häpnadsväckande.

Idag söker vi alltså inte med öppna ögon efter människor att leva kollektivt med i den bemärkelsen utan söker att i första hand hinna etablera oss och vänja oss vi platsen vi flyttar till först. Däremot är vi väldigt öppna till möjligheten med ett bykollektiv eller annan liknande konstellation. Dock vet jag idag att jag kan bli minst lika lycklig av att ha mitt alldeles egna hem så länge jag har någon annan slags gemenskap att vända mig till. Det kan vara i form av vänner eller grupper. Något som jag idag anser att jag saknar och jag tydligt vet om att jag heller inte mår bra av i längden.

För bara någon dag sedan kände jag mig betydligt mer vilse i funderingarna kring vart vi skulle flytta och hur våra liv nu skulle se ut. När man har planerat något och lagt mycket glädje, tanke och engagemang i det så länge så blir det som ett stort tomrum när det helt plötsligt inte längre finns där som en möjlighet. Det tomrummet har ett behov av att fyllas ut på något sätt. För egen del behöver det tomrummet fyllas med vetskap om vad vi vill att framtiden ska innehålla. Detta för att vi ska kunna ta ett beslut som är så bra som möjligt för oss. För det är något vi också har insett under alla år vi har funderat kring vart vi ska ta vägen för att kunna hemskola. Det finns inget som den perfekta platsen.

Något vi vidare kom till insikt kring för bara några timmar sedan är att det finns inget ”drömland” heller utan det som kan finnas det är landet som ger oss möjlighet att bygga upp det som vi ser som vårat ”drömliv”. En plats där vi kan skapa goda grunder att stå på och skjuta ner våra rötter i jorden för att kunna se vår egna krona skjuta upp mot himlen i ett försök att nå det vi innerst inne drömmer om.

img_6484
Fler saker jag kommit fram till om mig själv är att jag måste inte nödvändigtvis bo på varmare breddgrader utan det skulle kännas tillräckligt tillfredställande att resa ett par veckor/månader under vinterhalvåret för att undkomma en del av mörkret och kylan de nordligare breddgraderna tillhandahåller oss. Min pappa som bor i Grekland sa också ganska klokt att värmen som är under sommarhalvåret där nere är inget att leka med heller och visst kan det vara så. Jag är inte mycket för extrema temperaturer, vare sig av kyla eller värme, även om jag kan hantera och tåla värme i betydligt större utsträckning än kyla.

Skulle vi fritt få önska skulle vi allra helst vilja unschoola våra barn men vi har, och är än idag, villiga att kompromissa på den här frågan för att det finns andra viktiga saker för oss också. T.ex. det jag nämnde om att ha möjlighet att skapa oss den tillvaro på platsen/landet vi behöver för att vi ska kunna leva det liv vi önskar på lång sikt. Sedan så kommer även insikten om att det inte finns något som ”den perfekta platsen” leda vidare till insikten att man kommer behöva kompromissa inom vissa frågor.

När vi väl flyttat till ett annat land vill jag helst inte flytta därifrån igen. Jag vill att vi ska få chans att rota oss allihopa men jag har också blivit mer lättsam på denna punkt. Skulle det kännas förfärligt fel så är det okej att man flyttar på sig och skulle platsen man valt att flytta till kännas för begränsande allt eftersom framtiden utvisar sig så är det inte mer än att man får flytta. Är alla olyckliga på den nya platsen så är det inte ens en förlust att flytta därifrån. Kanske har man fått med sig ytterligare ett par lärdomar på resan däremot och kanske har man t.o.m. vunnit sig lite tid i att utforska de andra möjligheter som finns därefter.

En sista insikt jag tänkte dela med mig av är att jag har förstått hur mycket Grekland betyder för mig efter att ha varit i Spanien. Spanien är likt Grekland på många sätt men det kommer aldrig kunna mäta sig med Grekland i mina ögon och det är inget ont menat när jag säger så. Jag har en personlig relation och kärlek till Grekland, precis som jag har till Sverige, och jag har en viss inre längtan efter att få åka dit och dela med mig av dem rötterna för våra barn. Tyvärr är det så att någon släkt finns det inte att tala om där nere då båda farföräldrar är döda och min pappa har inga syskon heller. Den längtan jag har till Grekland tror jag har något med mina rötter att göra, en känsla i kroppen som inte går att beskriva och som inte har något med blodsband att göra överhuvudtaget. En del av mig blir tillfreds när jag är där som jag inte riktigt kan sätta ord på.

img_4780
Jag minns när vi lämnade Grekland efter vårt besök där i våras och hur ont det gjorde i mig när vi kom hem igen. Allt kändes bara så fel i hjärtat, som att något längtade efter att få tillbaka en bit av sig själv som Sverige inte kunde ge mig. Då är ändå inte Grekland perfekt, långt ifrån, och vissa saker irriterar mig t.o.m. men det är som sagt något obeskrivligt och något som jag tror är på en nivå bortom vår fysiska världs frekvens. Förhoppningsvis är det någon som kan sätta sig in och förstå vad jag menar med dem orden.

img_5489
Jag pratar ofta om att följa sitt hjärta och någon kanske är nyfiken hur det kändes när vi var i Spanien. Det kändes vare sig fel eller rätt utan jag kände mig ganska neutralt inställd till Spanien som land med en något positiv underton skulle jag vilja säga. Grekland är inte ett alternativ att bo permanent i då det är strikt förbjudet att hemskola där men kanske kan en flytt till ett annat land erbjuda inkörsportar till Grekland likväl?

img_6460
Jag har suttit och skrivit det här inlägget i ett par timmar nu och samtidigt har jag skapat en av mina välkända listor som den organiserade och planerade människa jag älskar och njuter av att vara. Vi tror att vi har bestämt oss vart det bär av men väljer att behålla det för oss själva ett litet tag till så att det får sjunka in lite mer, så vi får chans att verkligen smaka på beslutet. Det är inget oväntat beslut men den här gången är det otroligt mer utarbetat och möjligheterna känns större än någonsin.

Spara

Spara

Lämna gärna en kommentar!