Vardagen runt hörnet

Jag har haft en fantastisk sommar tillsammans med min familj och vi har haft lyckan att bara få njuta av varandras sällskap i snart två månaders tid. Vi har fått hålla pengarna åtstramat nu mot slutet av sommaren men det har lätt varit värt det! Jag frodas och mår som bäst när jag har alla familjemedlemmar samlade. Maken studerar i vanliga fall och det möjliggör till ”sommarlov” så länge man sparar undan väl under resten av året, då sommaren oftast betyder noll inkomst som student, åtminstone om man vill vara ledig.

På måndag är det dags för maken att åter ta tag i böckerna och erövra ny kunskap under det kommande året. Det känns… segt… att gå tillbaks till den vardagen vi hade innan. Det är lite väl ensamt att ta hand om två barn själv om dagarna. Jag saknar ett större sammanhang att vara en del av. Utan maken tillsammans med oss blir jag den enda vuxna och den enda som tar ansvaret för mig och barnen under de timmarna han är borta. Jag skulle nog må bra av att leva i ett slags kollektiv som jag tidigare pratat om här i bloggen och dem tankarna brukar framförallt förstärkas när T är ute på utbildningens praktikdagar. Då blir dagarna upp emot 10timmar långa där jag är ensam med barnen och allt det praktiska därikring, vilket jag inte tycker är värdigt. Alla är vi olika men jag tycker inte om eller mår så bra när min miljö består av så många timmar ifrån min partner. Det hade säkert funkat bättre om jag bodde tillsammans med andra likasinnade människor, förutom maken, och även om jag själv var den som var ute och jobbade/studerade en del av den tiden. Jag saknar dock min man när han är bortrest eller pluggar långa dagar. Inte skulle jag kalla mig nykär men uppenbarligen har vi ju något band kvar efter snart 7 år tillsammans. Haha! Jag saknar honom och jag tycker det finns något fint i det även om det såklart kan vara jobbigt att känna saknad.

Vi har de här två sista helgdagarna nu att bara njuta av varandras sällskap och även av att vara lediga och fördela tiden så som vi önskar. Det jag ser fram emot när vardagen väl kickar in är väl att få en vardag som funkar för både mig, barnen och maken. Att maken får den tiden han behöver för sina studier och att resten av familjen hittar saker att göra vilket fyller vardagen med glädje och skratt. Vi brukar gå på öppna förskolan och det öppnar nu på måndag igen så dit kommer vi att gå. Det finns dock en sak jag ogillar med öppna förskolan och det är att jag måste passa tider. Jag har missat eller kommit sent till de allra flesta uppsatta tider sedan jag fick barn tror jag. Det är nästan tragiskt men jag blir så hemskt uppstressad av att allt ska gå efter klockan. Saker öppnar och stänger på bestämda tider och ja, mina barn är inte ställda efter dessa klockor. Inte jag heller för den delen! Förhoppningsvis kommer vi in i någon slags dags- och dygnsrytm vi kan anpassa vår vardag efter i alla fall.

Jag tycker om att kunna vara spontan och ta våra dagar som de kommer men har märkt att det väldigt enkelt inte blir mycket gjort alls då. Kanske en blandning av uppstyrda och spontana dagar skulle sitta fint för oss? Öppna förskolan tillåter inte några sovmorgnar precis så då kan man inte ta morgonen i lugnans ro. Våra barn har aldrig varit en del av en förskola och deras mer uppstyrda lärande och tidsscheman; inte jag heller sedan de väldigt oflexibla gymnasiestudierna. Jag har läst en del på universitetet också men då i friare former till största del. I och med det har vi ingen rutin i oss att stressa dit eller flänga hit. Jag gillar att vi gör saker allt eftersom vad vi känner för att göra men sonens spontanryck kan vara lite svåra att hänga med i när han inte har något tidsperspektiv att tala om vid den här åldern. Han har inte riktigt kopplat varför vi inte kan gå till öppna förskolan på eftermiddagen t.ex. eller varför vi inte kan gå utanför dörren så fort vi vaknar. På morgonen vill åtminstone jag hinna få i mig lite frukost och packa ner nödvändigheterna innan jag kliver utanför dörren. Jag har dock konsekvenstänkande och kan se konsekvenserna av visst handlade vilket en snart 4-åring inte riktigt besitter.

Jag hoppas vår vardag kommer falla på plats och om inte annat kommer min pappa på besök om 2 veckor vilket ska bli jättekul! Hur ser era vardagar ut? Vad skulle ni vilja ändra eller ta till vara på?

Lämna gärna en kommentar!